Och. Ja just det

Och imorgon är det sångrep. 

Trodde vi. 

Nä. 

Imorgon är det sångrep. MED nyss nämnda koreografi.

Rapport på detta kommer. 

Dans i rallyfart!

Det efterlängtade träffen med Melker!

Vår åsikt. Vårt hus.

Och där stod det. Ett hus lämnat åt sig självt. Det andades själ och svunnen tid, och tog vänligt emot oss. Klippans Bruk har ombesörjt så att vi får fri tillgång till detta lilla palats nere vid ån. Makalösa Hélene och makalösa Bruk som visar sin generositet och samarbetsvilja på detta vis. För även om vi tycker att scenen är vår och huset är vårt så får vi ändå landa i verkligheten en stund och se att det riktiga ägarskapet inte är vårt. Såklart. Meeeen. Nu ska det vara romantiska och målande beskrivningar. Så jag tar mig friheten att skriva vååååååååårt!!! För det känns så.

Vi har öppnat fönster, sopat, dammar, röjt undan en miljon döda insekter och några fladdermöss. Som om tiden stannat för sisådär en tio tolv år sedan. Men nu ska det inte eka tomt i huset mer. Det ska fyllas av Bruksspel(are), glädje kärlek och värme. Men också av en massa praktiska saker, som gör Bruksspelet lite enklare att leva och hålla reda på. 

Den första städdagen, tog vi en paus ute i årets första riktiga vårsol. Helene spelade upp årets öppningslåt för oss. Som liksom vår inflytt i huset handlar om hur tidsepoker avlöser varandra. Historierna flätas samman, och nu tar vi tiden i handen och går med den in i vårt hus. 

Vi har ett hus. Kontor? Matsal? Övernattningar? Vem vet. 

Men rasande vackert kommer det att bli. Ett skruttigt men vänligt hus, med en makalös utsikt. Eller åsikt om man vill kalla det så. 

På farfars tid. Bruksspelet 2018!

Ja. Det är nu vi börjar. Vi kan liksom inte riktigt hålla oss. Det kliar i fingrar och tår. 

Under vintern har lastbryggan på Klippans pappersbruk ekat tom. Det har varit lite olika turer om vår spelplats och hur vi ska kunna ge vår publik den bästa upplevelsen av Bruksspelet. Vi har spånat och arbetat i kylan så fingrarna nästan trillat av. Låter dramatiskt va? Det är inte ens nästan sant. Men kallt var det när vi planerade för årets läktare. 

Så hade vi ett uppstartsmöte den 26:e februari. Det var glädjande att återse kära ansikten, och även få träffa på en hel del nya. Ja, och lite sorgligt med de som av sina skäl inte deltar i år. Men så är Bruksspelet. Folk är med ett eller ett par år, och pausar ett tag och kommer tillbaks igen. Bruksspelet är ett åtagande. Ett arbete. Och en upplevelse för själ och hjärta. 

Loger har de senaste helgerna rensats, städats, möblerats om, och kostymer har börjats sorteras upp. Mått skrivs ner, och sömmerskorna arbetar så knapparna yr. I år ska ensemblen ha fler kostymbyten än någonsin. Så det är bara att multiplicera dessa med antal ensemblemedlemmar. 

Låt säga 40 personer och 3 kostymer. Ja. Allt är inte spikat och siffrorna är bara på en höft. Men beräkningen är i slutänden ganska trogen verkligheten. 

Och idag fick vi träffa årets scenograf (som kommer att presenteras närmare vid separat tillfälle), och få en tjuvkik på årets scen.

Det kommer att bli så fint. Och annorlunda. 

I år har scenografen också helhetsgrepp kring kostym, smink och hår, och får trådarna att vävas samman på ett sätt som ska bli spännande att få se i arbetsprocessen. 

Så. Det var med nyfikna ögon vi fick se den hederligt klassiskt byggda pappersmodellen av scenen (som alltså är bortklippt från högra sidan av ovanstående bild), och pärmen med bilder på mode, tyger och frisyrer. 

En wow-upplevelsen 

Och ett härligt startskott. 

Nästa vecka börjar sånginstuderingen.